Onsdag 16 mars 2011

Min tanke (om det nu finns en sådan) med detta inlägg är att jag varit allvarlig tillräckligt länge och att det nu åter igen är dags för lite galenskaper eller genialitet (säger de då inte att gränsen mellan galenskap och genialitet är hårfin, bedöm själva), hur som helst hoppas jag att jag kan få er dra på smilbanden…

Då var det åter igen dags för ytterligare betraktelse med glimten i ögat. Jag tänkte jag skulle berika er tillvaro med insiktsfull (och förhoppningsvis värdefull) kunskap (eller är det visdom) kring ett par av livets aspekter. Jag har försökt att analysera förhållandet mellan olika former av motivation gentemot arbetsdagens fortskridande. Jag har kommit till slutsatsen att arbetsmotivation, livsmotivation samt motivation att gå hem förhåller sig mot förlupen arbetstid i enlighet med diagrammet nedan. Diagrammet grundar sig på empirisk data samlad under längre tid. Jag kan tänka mig att ni funderat mången gång över hur det egentligen hänger ihop, och nu har ni tur, för jag har svaret… 😉

Vi börjar med diagrammet…

Som ni ser så börjar arbetsmotivationen på topp i början av arbetsdagen i gott sällskap med livsmotivationen (jag vet att det är dåligt val av ord för att egentligen beskriva tillståndet av välbefinnande, jag hoppas verkligen att ni missförstår mig rätt… ;)) varpå den (arbetsrelaterade motivationen alltså) stadigt sjunker för att mot arbetsdagens slut närma sig noll (eller så nära vi nu kan komma). Livsmotivationen (jag ber åter igen om ursäkt för det dåliga valet av ord) sjunker snabbare för att runt halva dagen (runt lunch) tangera noll för att därefter åter igen stiga (detta kan synas märkligt men är när man betänker det inte så kOnsdagtigt då man åter igen ser ljuset i slutet av tunneln och hoppet nu stärks av förvissningen om att man snart skall få lov att gå hem…) för att återfå normal nivå vid arbetsdagens slut. Vidare kan vi i diagrammet ovan konstatera att önskan att gå hem finns redan vid arbetsdagens början samt att denna tilltar allt eftersom arbetsdagen förflyter. Betydelsen av det sista skulle kunna vara föremål för en djupare existentiell diskussion vilken i sig tvivelsutan skulle kunna sysselsätta flertalet av vår samtids lärde (vilka förvisso torde vara släkt med de vid flertalet tillfällen tidigare nämnda grekerna) men vi avstår från att utforska dessa aspekter utförligare för tillfället (dels för att vi inte har de nämnda lärde närvarande men även för att denna diskussion, då den är av existentiell natur, troligtvis skulle kunna bli både långrandig och högtravande men även förlora sig i trivialiteter).

Nu skall jag se Stargate för att stärka mig inför morgondagen.

Tillägg, uppdaterat diagram: (klicka för större bild)

 

Ni känner igen kurvorna från diagrammet ovan. Den gula linjen beskriver den mentala energin under arbetsdagen, som förväntat är denna som högst vid arbetsdagens början för att nå noll samtidigt  med den (i detta diagram) mentala motivationen (ovan benämnt livsmotivation) för att under en viss tid befinna sig på en negativ nivå. Det skede under vilken den mentala energin avtar kallas för ”degenerativ motivationsfas”. Det intervall där den mentala energinivån befinner sig under nollan kallas för ”kristisk motivationsfas” vilken sedan övergår till ”regenerativ motivationsfas” under vilken den mentala energinivån återhämtar sig. Värt att notera är att energinivån ej hinner återställas till samma nivå som vid arbetsdagens början. Detta är fullkomligt logiskt, det är ju detta vi har fritid till.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.