Gårdagen

Det blev sent igår kväll. Sluta jobbet kvart över tre, då var det direkt ut till Torp. Mötte upp Christina vid McDonalds, hon var där med Jonathan och Johanna. Vi gick in på Maxi och handlade. Efter handlingen körde jag vägen om Färgelanda med Bruno för han behövde hjälp med sin bärbara dator, han kunde inte spela DVD på denna. Han hade ominstallerat denna med Vista Home Premium, då det är vad den kom med. Jag tog mig en titt och kOnsdagtaterade att det dels fanns en del suspekta program som behövde bort samt att det behövde på servicepack och uppdateringar. Han fick hänga med mig hem eftersom jag ändå skulle in till stan vid halv elva för att hämta Vicktoria och Linda vid bion (Saw i 3D).

Windows Vista är en historia i sig, sicket bottennapp… Efter att jag pluggat in den bärbara och tankat hem SP2 (475 MB) och skulle installera detta så visade sig det att SP1 (545 MB) var tvunget att installeras först så detta fick jag också tanka hem. Installerade SP1 och det tog en dryg timme (precis som de utlovade i dialogrutorna ;)), efter det så installerade jag SP2 som det också tog en dryg timme att slutföra. Nu var det inte så att det var en långsam dator, tvärsom upplevdes den som riktigt pigg, utan Vista i sig som är omständigt. Det var som jag förklarade för Bruno att man får ta det som kom med maskinen ( jag kan ju inte råda till annat då jag jobbar inom branshen ;)). Hur som helst, efter Sp2 var det dags för 52 st uppdateringar och klockan hade hunnit bli tjugo över nio när dessa var klara, och då var det bara att sätta sig i bilen och ta vägen över Färdelanda på väg in till Uddevalla för att hämta töserna vid biografen.

Min bror Robert var på besök med sin son och flickvän, de var hemma när jag kom hem vid halv sex. Vi satt ner och drack kaffe, till detta hade vi fyra olika sorters choklad och en äpplekrans. Jag pratade med deras son, Oscar (4 månader), som var riktigt pratsjuk och han skrattade gott när jag hiva upp honom (givetvis med förmaningar att vara försiktig från en orolig fru ;)). När jag sedan lämna tillbaka pojken till sina föräldrar ville han tillbaka (tur att farbror kan vara rolig :)).

Idag

Dagen gick åt mer eller mindre till att köra Viktoria upp till en klasskompis i Bullaren. Tog vägen över svarteborg sedan över Hällevadsholm, 165 1,5 mil och in på småvägar (Grinneland hette stället). Åkte hemifrån vid tjugo i fem, var framme vid fem över halv sex och sedan hemma igen kvart-tjugo över sex. Kvällen gick till att titta på lite TV och sova bort någon timma i soffan (nej, det var ingen recliner eller X-files för den delen heller, då den andra hälften jobbar helj och vi ser serien ihop). Klockan tio gav jag mig iväg för att hämta tösen, var hemma igen tjugo i tolv.

Resten av dagen var vigd åt slappning och navelskådning. :)

Tror jag blir galen… Satt precis och skrev detta inlägget men efter att jag sparat det så var det borta, måndagar… suck… Så vi börjar väl om från början…

Har jobbat mellan klockan sex och halv fem, en rätt ordinär måndag vad jobbet belangar. Alltid för lite tid och för mycket möte… Men det är inte arbetsdagen som fick mig att sucka ovan. Frugan ringde under eftermiddagen och vart bekymrad eftersom hon läst i expressen att det skall komma att bli snökaos… Då expressen tillhör den mer balanserade och sakliga formen av nyhetskälla, nämligen kvällspressen, så måste man ta detta på allvar. Av denna anledning åtog jag mig att ta vägen förbi Håby Däck på vägen hem. Eftersom de hade både däck och fäljar hemma och till på köpet kunde montera dessa redan idag så slog jag till, förklarade att jag behövde hem och byta bil, de erbjöd sig att göra iordning dessa under tiden. Sagt och gjort, jag åkte hem och bytte bil och kom tillbaka till en släckt och tvärlåst butik 2 minuter över klockan 18. Även då de stänger kl 18 så förväntar man sig att de väntar när man avtalat det med dem, men det är väl förmätet att förutsätta en sådan sak. Skrev ett vänligt meddelande med mitt mobilnummer (ja, det var fakTisdagkt sakligt och vänligt, i synnerhet med tanke på mitt irriterade tillstånd). Lämnade meddelandet infogat i en plåtspringa vid entren till butiken, med texten ”Läs mig!” fullt synligt. Inte nog med att butiken var släckt och låst, frugans bil vägrade starta när jag väl skulle hem. Det visade sig senare att detta berodde på för låg vattennivå i batteriet, vilket åtgärdades med 1,5 liter kranvatten. Bilen startade med hjälp att startkablar, men först efter att jag övertygat kablarna att dessa hade tillräcklig kontakt. Det finns ett vissdomsord från min undom som kommer mig till minnes vid tillfällen som dessa:

Mitt i all bedrövelse talade en röst till mig från ovan och sade: ”Le och var glad, ty det kan alltid vara värre!”, Så jag log och var glad… och se… det blev värre!

*** Do not despair, I’ll be back ***