Min tanke (om det nu finns en sådan) med detta inlägg är att jag varit allvarlig tillräckligt länge och att det nu åter igen är dags för lite galenskaper eller genialiter (säger de då inte att gränsen mellan galenskap och genialitet är hårfin, bedöm själva), hur som helst hoppas jag att jag kan få er dra på smilbanden…
Då var det åter igen dags för ytterliggare betraktelse med glimten i ögat. Jag tänkte jag skulle berika er tillvaro med insiktsfull (och förhoppningsvis värdefull) kunskap (eller är det visdom) kring ett par av livets aspekter. Jag har försökt att analysera förhållandet mellan olika former av motivation gentemot arbetsdagens fortskridande. Jag har kommit till slutsatsen att arbetsmotivation, livsmotivation samt motivation att gå hem förhåller sig mot förlupen arbetstid i enlighet med diagrammet nedan. Diagrammet grundar sig på empirisk data samlad under längre tid. Jag kan tänka mig att ni funderat mången gång över hur det egentligen hänger ihop, och nu har ni tur, för jag har svaret… ;)
Vi börjar med diagrammet…
Som ni ser så börjar arbetsmotivationen på topp i början av arbetsdagen i gott sällskap med livsmotivationen (jag vet att det är dåligt val av ord för att egentligen beskriva tillståndet av välbefinnande, jag hoppas verkligen att ni missförstår mig rätt… ;)) varpå den (arbetsrelaterade motivationen alltså) stadigt sjunker för att mot arbetsdagens slut närma sig noll (eller så nära vi nu kan komma). Livsmotivationen (jag ber åter igen om ursäkt för det dåliga valet av ord) sjunker snabbare för att runt halva dagen (runt lunch) tangera noll för att därefter åter igen stiga (detta kan synas märkligt men är när man betänker det inte så kOnsdagtigt då man åter igen ser ljuset i slutet av tunneln och hoppet nu stärks av förvissningen om att man snart skall få lov att gå hem…) för att återfå normal nivå vid arbetsdagens slut. Vidare kan vi i diagramet ovan kOnsdagtatera att önskan att gå hem finns redan vid arbetsdagens början samt att denna tilltar allt eftersom arbetsdagen förflyter. Betydelsen av det sista skulle kunna vara föremål för en djupare existensiell diskussion vilken i sig tvivelsutan skulle kunna sysselsätta flertalet av vår samtids lärde (vilka förvisso torde vara släkt med de vid flertalet tillfällen tidigare nämnda grekerna) men vi avstår från att utforska dessa aspekter utförligare för tillfället (dels för att vi inte har de nämnda lärde närvarande men även för att denna diskussion, då den är av existensiell natur, troligtvis skulle kunna bli både långrandig och högtravande men även förlora sig i trivialiteter).
Nu skall jag se Stargate för att stärka mig inför morgondagen.
Tillägg, uppdaterat diagram: (klicka för större bild)
Ni känner igen kurvorna från diagrammet ovan. Den gula linjen beskriver den mentala energin under arbetsdagen, som förväntat är denna som högst vid arbetsdagens början för att nå noll samtidigt med den (i detta diagram) mentala motivationen (ovan benämnt livsmotivation) för att under en viss tid befinna sig på en negativ nivå. Det skede under vilken den mentala energin avtar kallas för ”degenerativ motivatiOnsdagfas”. Det intervall där den mentala energinivån befinner sig under nollan kallas för ”krisTisdagk motivatiOnsdagfas” vilken sedan övergår till ”regenerativ motivatiOnsdagfas” under vilken den mentala energinivån återhämtar sig. Värt att notera är att energinnivån ej hinner återställas till samma nivå som vid arbetsdagens början. Detta är fullkomligt logiskt, det är ju detta vi har fritid till.
Dagens glimt av insikt
Då jag har förstått att det bland mina engagerade medmänniskor finns ett genuint intresse av min 
Morotsdieten var en 
Som alltid när det gäller utvärderings-processer så skall man för att få ett så rättvisande resultat som möjligt testa alla upptänkliga aspekter, vilket har inneburit att morötterna lyckats smyga sig in lite här och var och lämnat sin prägel på både det ena och det andra, vilket i sin tur kan ha bidragit till en uppfattning om att jag inte skulle ha annat än morötter på 
I ett obetänkt ögonblick proklamerade jag självsvådligt att PoC:en nu var över och att jag var klar med utvärderingen samt att jag kommit till slutsatsen att det inte var något som var aktuellt för framtiden. Jag har även beskrivit det som en bländverk. Jag blev varse att det inte är jag som bestämmer morotsdietens vara eller icke vara då jag nu på morgonen tillsammans med den traditionella frukostmackan fann två gyllne stavar vilka jag pliktskyldigast förtärde, ödmjukt betänkandes mitt egna ringa inflytande över beslutsprocesserna i dessa frågor. Sålunda har jag kommit till slutsatsen att de 
Pappa Tjur stod tillsammans med sin grabb på höjden ovan för ängen och betraktade de fagra kossorna på ängen nedanför. Den unga tjuren vänder sig om och utbrister. ”Vad säger du pappa, skall vi ta och springa ner och sätta på en av kossorna?” Pappa Tjur tittar på sin son och säger (vis av ålder och erfarenhet), ”Nej min son, låt oss i stället i sakta lunk gå ner och sätta på dem alla.”
Så då var det dags för några nya rader till mina trogna läsare.
Historien börjar med att vi gör bekantskap med en britt vid namn Arthur Dent. Arthur Dent vaknar upp bakfull och desorienterad efter en jobbig kväll på puben. När han tittar ut genom fönstret får han syn på en gul bulldozer, han ser fler maskiner allt eftersom han kämpar med att vakna. Det slutar till slut med att han ligger i leran framför en av dessa då han från gårdagen minns någonting om att han hus skall rivas till förmån av en motorväg. Han har en hätsk diskussion med förmannen som förklarar för honom att det varit anslaget i flera månader.
