Lördag 22 januari 2010

Så, då har jag fått läst igenom det första av Douglas Adams små mästerverk.

Historien börjar med att vi gör bekantskap med en britt vid namn Arthur Dent. Arthur Dent vaknar upp bakfull och desorienterad efter en jobbig kväll på puben. När han tittar ut genom fönstret får han syn på en gul bulldozer, han ser fler maskiner allt eftersom han kämpar med att vakna. Det slutar till slut med att han ligger i leran framför en av dessa då han från gårdagen minns någonting om att han hus skall rivas till förmån av en motorväg. Han har en hätsk diskussion med förmannen som förklarar för honom att det varit anslaget i flera månader.

Vi stiftar också bekantskap med en karaktär vid namn Ford Prefect som är född på en planet någonstans  i närheten av Betelgeuse. Ford är en resande faktasamlare till en av samtidens största uppslagsverk ”Liftarens Guide till Galaxen”. Anledningen till att vi inte hört talas om detta omfattande verk (det inryms i en elektronisk box med de vänliga orden ”Ta det lugnt” tryckt på omslaget, eftersom om det skulle tryckas på konventionellt sätt så skulle innehavaren behöva ha ett antal större kontorsbyggnader för att inrymma det, vilket ju kan vara en aning jobbigt, i synnerhet om man betänker att det är tänkt som en Guide för den som vill se Universums Underverk för endast 30 altairiska dollar om dagen ;)) är att förlaget ”Megadodo Publication” ligger på planeten ”Ursa Minor Beta” i en helt annan ände av galaxen. Ford har befunnit sig på jorden i femton år och nu vill han ha med sig Arthur till puben, dels för att häva i sig mängder av öl men även för att berätta för honom att jorden kommer gå under om tolv minuter…

Nu är det så dags att lära känna Vogonerna, ett oerhört fult, osympatiskt och otrevligt släkte från ytterligare en annan del av galaxen. Vogonerna är byråkratin personifierad och har fått i uppdrag (och det än nu vi får en sådan-däringa hemsk igenkännande känsla med Arthur Dents belägenhet, ovan beskriven ;)) att utplåna jorden i förmån för en inter-galaktisk trafikled. Vogonerna förklarar kallsinnigt för mänskligheten att den har haft tid på sig att överklaga beslutet då detta varit anslaget i 50 år (att det då skulle ligga ljusår bort på en planet i andra änden av galaxen tycker dem inte har någon bäring) och om vi inte orkat bry oss så får vi skylla oss själva… Ögonblicken senare är jorden borta, pulveriserad, gjord om intet. Strax innan lyckas Ford och Arthur lifta ombord på en av Vogonernas farkoster. De ställs inför kaptenen och får genomlida Vogonsk poesi vilken är känd för att vara oerhört hemsk, varpå de utan pardon släpps ut i rymdens kalla oändlighet genom en luftsluss.

I en annan del av Universum lär vi nu känna Zaphod Bebblebrox och Trillian. Zaphod är Galaxens President, en något annorlunda karaktär med två huvuden och tre armar. Trillian är en tjej från jorden (som då hette Tricia McMillan) som lämnade denna tillsammans Zaphod några månader innan Vogonerna anlände. Zaphod befinner sig på en planet bestående av vidsträckta oceaner och öknar för att stjäla ”Hjärtat av Guld” ett speciellt skepp som drivs av ”Den Oändliga Osannolikhetsdriften”.  Skeppet plockar senare upp Arthur och Ford som eskorteras upp till bryggan av den manodepressiva roboten Marvin. Marvin är en underbart skruvad parodi på en person (okej, eller en robot utrustad med riktig-personlighet-modul) som inte kan se någon mening med något.

Nu när hela gänget är samlat kommer vi således till planeten Magrathea som legat öde under fem miljoner år. Vi lär oss att innevånarna sovit de sista fem miljoner åren i väntan på att konjunkturen skulle vända i Galaxen så at denna skulle vara likvid för deras affärsverksamhet, nämligen att tillverka kundanpassade planeter. Vi lär oss vidare att Jorden är en sådan planet beställd av Mössen, och att jorden egentligen inte är något annat än en gigantisk dator för att räkna ut Den Ultimata Frågan. Det Ultimata Svaret har redan räknats ut av ”Djupa Tanken” (vilken tog 7,5 miljon på sig för denna uppgift) och svaret är… (”jag tror inte ni vill höra detta” sa Djupa Tanken)… 42.

Djupa tanken

Den Ultimata Frågan skulle levererats om fem minuter (efter en tio miljoner lång programkörning) om det nu inte varit för Vogonerna som pulveriserade denna… I samband med att de närmar sig Magrathea möts de av ett inspelat meddelande som ”tackar dem för visat intresse” och sedan ”välkomnar dem” med två kärnvapen-bestyckade raketer, vilka (genom inverkan från osannolikhetsdriften) förvandlas till en kaskelotval och en kruka med petunior. Valen är exalterad över sin existens innan den möter sitt öde på planetens yta, petunian tänker bara ”inte nu igen”…

Jag bara måste rekommendera denna läsning, det är absolut värt tiden. Jag skratta så tårarna rann när jag kom till avsnitten där Marvin beskriver  att han är så deprimerad… ”Ursäkta, har jag sagt något fel? sa Marvin och släpade sig vidare. Ursäkta att jag andas, vilket jag nu inte gör, så jag vet inte varför jag säger det heller. …” samt ”Liv! Tala inte med mig om liv!” Douglas Adams hade en dråplig humor och en underbar distans till verkligheten, det finns dock en tydlig kritisk underton och det är lätt att känna igen vad som kritiseras… genialt i sin dråplighet…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.